Artikelserien handlar om könsrollens betydelse för hur deprimerade män bedömts i vården och är skriven av Isabella Iverus. Läsvärt.
Del 1: Vården missar deprimerade män.
Del 2: Att vara deprimerad ingår inte i mansrollen
/Anna Lundgren
Arkiverad under: Hjälplinjens verksamhet
Min personliga erfarenhet av akutpsyk är att eftersom jag stänger det mesta inne och håller en i princip iskall fasad vid kris så tas jag inte på allvar. Det syns inte tydligt på mig att jag mår dåligt, vilket är vanligt i depression. Jag ses snarast som en missbrukare som föröker få ut mediciner.
Man, 20 år
Det är inte bara män som bedöms så, utan även kvinnor som är deprimerade, arga och sura blir bedömda på det sättet. Jag har personlig erfarenhet. Och dessutom tror jag att acceptansen för att kvinnor visar ilska är ännu lägre än för män. Man betraktas fortare som en väldigt besvärlig patient om man som kvinna visar minsta ilska. Som kvinna ska man vara passiv och se upp till behandlaren. Gör man inte det ska dom straffa en så man vet sin plats. Ledsamt nog är det oftast kvinnliga behandlare som gör så mot kvinnliga patienter. Fler manliga behandlare (men inte alla) accepterar lättare ilska som ett symtom på att patienten helt enkelt mår dåligt och tar det inte personligt. Eftersom vårdyrken i hög grad är kvinnoyrken så undrar jag om inte det kan vara en av orsakerna till att aggressiva (om aldrig så lite – det räcker med att se sur ut) patienter blir så utmobbade som de faktiskt blir.