Blogg.hjalplinjen.se

Tidigare i veckan skrev DN-insidan om problemen kring att det finns skillnader i hur vården behandlar deprimerade män och att det oftare är män som begår självmord. Idag kan vi läsa att skådespelaren Erik Forselius tagit sitt liv. När jag hör om människor som tagit sitt liv väcks svåra tankar kring det faktum att det är för sent. Har de sökt hjälp och stöd men inte fått det? Vad var det som gjorde att det inte fanns någon annan utväg?

Till oss på  Hjälplinjen får vi dagligen bekräftelse på hur viktigt det är med TIDIGT, PROFESSIONELLT och ANONYMT stöd. Fortfarande är det skambelagt när man mår psykiskt dåligt och många är väldigt ensamma med sina problem trots att de kanske har många människor omkring sig.

Häromdagen skrev en kvinna till oss och berättade hur det var för henne när hon ringde till Hjälplinjen. Jag har fått tillåtelse att publicera hennes berättelse:

 Jag vet hur det känns när det inte längre finns några halmstrån kvar att hålla fast vid, när döden inte längre skrämmer utan bara finns som en möjlig utväg …… För det kan väl inte bli bättre? Eller?

Av en händelse fick jag höra talas om Nationella hjälplinjen och den här kvällen satt jag länge och funderade på om jag skulle använda mig av det kostnadsfria samtalet som erbjöds.

Men jag överdrev nog. Det är ju bara att skärpa sig och lägga sig att sova.
Men det är ju det som inte fungerar….Jodå var duktig nu!!! MEN!

Till slut tog jag telefonluren och slog numret. Jag var rädd för vad skulle jag säga. Jag mår inte bra. Jag vill inte leva. De finns ingenting kvar för mig i livet. Precis när jag bestämt mig för att lägga på igen så svarade en människa i andra änden. Så pinsamt….Jag ville lägga på men något fick mig att säga just det där enkla Jag är så ledsen och mår dåligt. En varm röst bad mig fortsätta och berätta och då öppnade sig allt det jag försökt hålla gömt för andra människor. Här fanns ju en människa som var kunnig och som var här för att lyssna. Jag kunde vara anonym och ändå få hjälp.
Orden började ta form och mer och mer kom fram i ljuset och tårarna rann och jag snörvlade och grät som ett litet barn…..och jag skämdes inte ett dugg!!! Jag fick vara bara människa och blev respekterad mitt i min enorma sorg. Det var tillåtet att inte vara duktig och stark…

Vi pratade länge och mina tårar tog slut och jag kunde känna att livet faktiskt fanns där för mig också. Den personen hjälpte mig inte bara den natten utan för lång tid framöver när hans ord och empati följde mig. Vad som kunde ha hänt utan den kontakten vill jag inte tänka på. Kanske hade jag inte funnits här då…..och det hade varit oerhört synd!!!

TACK för hjälpen!

Vi är glada för att vi fått ta del av hennes berättelse och hoppas att den kan vara till hjälp för andra som inte känner någon utväg. 

Behöver du någon att prata med? Ring Hjälplinjen 020-22 00 60, öppet 13-22 alla dagar.

www.hjalplinjen.se

Anna Blomqvist
Bloggredaktör